aliceglassel

Kategori: Tankar

Vad hände sen?

Vad hände sen? Det är något jag har undrat sen jag hoppade av min ätstörningsklinik, sen jag tog studenten och sen jag flyttade. Vad hände egentligen? Jag insåg att bloggadet inte blev lika roligt när jag plötsligt inte längre hade något centralt att blogga om. Att skriva om t.ex. en ätstörning var så lärorikt och kändes som en himla bra anledning till att faktiskt dela någonting. Att berätta om sina kläder eller hur min dag ser ut känns inte lika rogivande och kul för er att höra om. Men det känns lite som om jag har kommit in i något form av lugn nu. Jul är över, nyårshets och party är över och framförallt, Januari och allt som kommer med det är över. Nu är det bara 2017 och allt känns på banan igen. 

Men va gör jag? Jag måste ändå ge mig själv en klapp på axeln när jag berättar att jag jobbar, städar mitt hem, umgås med min underbara pojkvän och äter goda middagar. jag börjar även få lite pli på träningen vilket är kul! Men det är också balans! Att säga att jag tränar endast för att bli starkare är en lögn, det vet alla. Men vad som inte är en lögn är att jag mår riktigt bra och känner mig pigg efter ett träningspass. På både gott och ont. 

 

När jag tänker på en ung persons framtid dvs en människa mellan ca 19-24 så tänker jag på tågluff, resor, fester, ingen morgondag och massa eländigt pluggade. jag upplever inte något av det. Jag ka bli besviken på mig själv när jag först tänker på att jag faktiskt lever en helt annan livsstil. Men sen blir jag glad och nöjd över det. Jag trivs så mycket med mig och mitt liv just nu. Jag trivs med tvåsamheten och trivs med att veckas mest fartfyllda aktivitet (förutom träningspassen kan vara att gå ut och äta en riktigt god middag med Jacob). Det är som att min bild av att vara ung inte alls speglar min verklighet. Det krockade. Men jag måste säga att vad man en väljer att sysselsätta sig med dessa år så är det viktigaste inte att det stämmer överens med någon form av bild eller vision av ungdomen utan vad man faktiskt trivs med och känner sig lyckligast av. Ja, jag storhandlar i början av veckan för att jag älskar att ha ett fylligt kylskåp att komma hem till efter jobbet. Och jag lägger mer pengar på krämer och middagar än vad jag gör på utekvällar för att jag trivs med med känslan av en återfuktad hy och det är inte min grej att stå bland massa svamlande ansikten och hög musik just nu.
Så känner jag just nu.

Avundsjuka

"Avundsjuka är en sjuklig eller plågande avund, exempelvis över att andra skulle ha någonting vackert" - Wikipedia
 Ah wikipedia alltså, jag trodde jag skulle sluta mig luta mot dig när skolan slutade men icke. Du är min klippa och ibland har du så fel. 
Att jag ens lutade mig mot wikipedia i skolan är ju en skam, men vi alla har varit där. Punkt. 

 

Hursomhelst. Dehär inlägget tänkte jag skulle handla om just avundsjuka! Är jag en avundsjuk människa?  Vänta vänta vänta.. Det första vi måste reda ut är vad avundsjuka är, är det dåligt att vara en avundsjuk människa? Nej, det skulle jag väl inte säga.. Det är väl mänskligt att känna sig lite bitter över att någon annan har någonting vackert? eller är det bara själviskt? eftersom att avundsjuka handlar om känslor som att det t.ex. gör lite ont eller gnager en än andra har någonting du antagligen inte har.. så måste det bottna i jämförelse. Att vi människor ständigt jämför oss med andra, att vi måste se vad andra gör exakt hela tiden för att själv kunna bygga någonslags vardag.

Jag har hela mitt liv varit avundsjuk (för att jag hela mitt liv jämfört mig med andra) MEN, jag har inte ofta känt avundsjuka på det sättet att det gör ont i bröstet, att jag blir sur eller att jag känner mig nedstämd. FÖRENS NU. Jag har känt att jag är avundsjuk på någon, och är det någon i min omgivning så har jag också ofta sagt att "gud va roligt för dig, vad jag blir avundsjuk". För mig har inte känslan varit ilska eller bitterhet, för mig har avundsjuka varit kopplat till mer glädje att jag har känt att "jag vill också, men riktigt kul för denhär personen". Men det tog mig kärlek för att få känna känslan nedstämdhet för att jag blivit avundsjuk.


Jag ska berätta för er... 
Här om veckan hände det sjukaste, jag satt med min pojkvän i solen efter världens mysigaste dag! Vi pratade, plötsligt kände jag en ilande känsla i kroppen, det lixom stack till i mig.. Han har gjort dehär förut, han och någon annan har gjort exakt allt dehär" Utan vidare anledning blev jag genast ledsen och tanken av att någon annan skulle haft honom gjorde mig riktigt riktigt avundsjuk. Efter ett tag insåg jag vad jag faktiskt tänkt på och allt blev så skrattretande, jag blev irriterad på mig själv över att jag ens låtit den typen av avundsjuka stråla genom min kropp!? För hör ni hur töntigt och sjukt det låter? Att jag kände mig arg och ledsen över att någon annan har haft min kille (När jag inte ens kände honom och han verkligen inte ens var "min kille") Det är ju fruktansvärt skruvat att ens tänka på det?!
Gamla Alice skulle sagt till nya Alice att skämskudden ska på och att dedär inte är en känsla som är okej att känna, för det är själviskt och ohyfsat. Men gamla Alice har ju faktiskt aldrig heller varit kär. 

Efter några dagar blev jag fascinerad över hur kroppen fungerar, vad bottnade mina tankar i? Vart ville jag komma med att vara ledsen och sur över att min kille har haft någon långt innan mig? (Som dessutom var en helt annan människa med en helt andra mönster) Jo för att då började jag jämföra mig med någon annan som jag inte ens känner, instinktivt ville jag vara bättre och tanken på att aldrig riktigt kunna få veta om jag varit det gjorde mig fullständigt vansinnig. Det bästa med mig i denhär situationen är att jag själv ser att dehär är en galen tanke. Visst den är okej att känna för sig själv men det är en sjuk tanke. Varför jag ens tar upp denhär något pinsamma situationen är för att den är så mänsklig. Jag undrar verkligen om en människa i dagens samhälle kan må så bra i sig själv och känna sig så trygg att den aldrig har jämfört sig med någon annan. Jag tror helt ärligt inte det. Men om du känner att du har det så grattis! Jag har en bild av avundsjuka som någon typ av svart moln, en seriefigur som gnisslar tänder.. Men hallå, avundsjuka behöver inte betyda bitterhet och ilska. Nästa gång du blir riktigt avundsjuk på någonting eller någon, försök att göra om det till glädje, "fan va kul för den personen! Vad glad jag blir för dennes skull". lär dig skilja på de olika känslorna som kommer efter känslan avundsjuka... Separera bitterheten som lätt smyger sig på och försök att känna glädje för någon annans skull. Vissa skulle säkert säga att "amen då kan du ju inte kalla det för avundsjuka längre" Jo.. Det kan jag, jag blir lätt avundsjuk på att en annan person gör någonting bra eller har någonting fint men jag försöker OFTAST för min egen skull som jag tidigare nämt, för att jag inte ska druckna i känslor som förminskar mig själv tänka på det som något glädjande istället!

Gud det är verkligen ett knepigt men intressant  ämne.. Och jag undrar verkligen om andras avundsjuka.. Det skulle vara så himla roligt att få höra något exempel på något du har blivit avundsjuk på!! Jag har
berättat om min egentligen orimliga avundsjuka.. om du känner för det och har orkat trycka dig igenom denna långa text.. Så får du JÄTTEGÄRNA
t
änka för dig själv, kanske lämna en kommentar? vad blir du avundsjuk på??

 

Ang. skolan

Jag tror inte att någon i sista året på gymnasiet skulle säga emot mig när jag säger att dessa veckor är vidriga! "Slutspurten" tenderar alltid att bli himla stressig. Jag har verkligen kört ner mig i pluggandet det senaste dagarna. Något som jag fascineras över är hur mycket jag har fått gjort.. Tänk om jag hade orkat kämpa såhär mycket från dag 1 jag slutade gå till skollokalerna?? Va mycket jag hade kunnat få gjort.. Åh andra sidan så hoppade jag ju av av en anledning haha.. 

Jag har pluggat och jobbat de senaste dagarna, och nu ska jag berätta något riktigt skojigt... OM allt går som planerat så kommer jag på fredag efter klockan 11 att vara klar med hela min skolgång HELA MIN SKOLGÅNG?! Jag vågar inte ta ut något i förskott men det är helt flummigt... Och jag måste ge mig själv en klapp på axeln för att jag trots min frånvaro HELA våren kan gå ut skolan? Jag behöver inte komvuxa jag behöver inte läsa om kurser. Tack 17 åriga Alice för att du kämpade i skolan.. 

 

Vad händer sen? 

Jag har aldrig orkat tänka tanken på vad som ska hända efter skolan, det har aldrig funnits på min karta att jag skulle ha ett liv som inte innehöll massa måsten, sena stressfyllda kvällar med plugg och tröstglass, roliga samtal och gratis luncher? Nu slår det mig lite att det kommer komma ett liv efter, det blir verklighet... Vafan ska jag göra med mitt liv? Det finns två stycken sätt att ställa sig den frågan på, i höstas ställde jag den mer som en fråga om vafan jag ska leva för.. Men nu, nu ställer jag den lite mer nyfiket, det är ju jättespännande, jag har ett liv att utforma precis som Jag vill?

Min psykolog sa en gång till mig att jag behöver lära mig att leva nu, inte imorgon, inte att tänka på vad som ska hända om en vecka utan att leva nu, hon tipsade mig om att pröva att känna hur det känns att gå på marken, räkna röda föremål påväg till bussen och försöka att stimulera hjärnan så mycket som det bara går på att leva nu. Jag tror verkligen att min konstanta hets i kroppen beror på att jag så länge nu har tänkt att jag vill börja leva när jag slutar skolan. Att gå ut skolan har konstigt nog varit den största motivationen att fortsätta kämpa i mitt liv. Vissa reser till andra sidan jorden andra sover och en del kanske hoppar på ett nytt pluggtåg? Vem vet, jag kan göra precis vad jag vill?? Jag fick just ett jobberbjudande att jobba natt i en vecka, det kan jag ta nu.. för jag har ju ingen tid att passa på dagarna? Underbart!

 Men nu ska jag plugga lite mer.. Haha, för det är inte slut ännu..

 

Let's talk about Sex

Godmorgon hörrni! Nu är det redan Onsdag, dagarna går så himla fort och jag vet helt ärligt inte riktigt vad jag gör med alla dagar??? När jag tydligen inte går i skolan och inte heller lyckas plugga.. Nej det ska jag faktiskt ändra på! Idag jobbar jag vid fyra och innan dess ska jag skriva lite på en svenska uppsats. Men anledningen till varför jag tänkte skriva lite här idag var inte för att berätta om mitt kaos till liv utan jag tänkte prata lite om sex idag! Vissa kanske kommer känna sig himla obekväma och andra kanske riktigt nyfikna... Ska vi få reda på något snuskigt om Alice sexliv?? Svaret är nej. Däremot vill jag bara prata lite om ämnet! 

 

Det första jag vill prata om är att förlora oskulden. Det var inte rosor och fjärilar på någon äng direkt.. De vanligaste frågorna som poppar upp när det kommer till att förlora oskulden är; Kommer det göra ont? Är jag sen med att förlora min oskuld? Vad ska jag göra när jag ligger där?  

Nu önskar att jag var någon form av panelperson som hade klyftiga svar på allting! Men för det första, Alldeles för mycket sex idag hämtas ifrån porrindustrin! Där ofta den ena partnern ska lära sig vara dominant och den andra skrika hit och stöna dit... Jag ska erkänna jag kollade på porr innan jag hade sex första gången för att jag trodde att jag skulle lära mig hur det gick till., Veta hur det ska hanteras när man ligger där. Problemet med porr är att det är så scensatt, de flesta du ser är skådespelare som jobbar utifrån ett manus, olika scener klipps ihop och ibland läggs ljud på. Jag vill inte få er att hata porr nu för det är helt normalt att kolla på och kan vara en inspiration för dig. Men ibland kan det kännas svårt att leva upp till porr och då vill jag bara prata om varför, för att det är inte samlag, det är scensatt sex. Mina första gånger jag hade sex så gjorde jag ett vad jag tror är jättevanligt misstag! Jag glömde att ha sex med NÅGON. Allt för många unga idag som har sex med en partner glömmer att det faktiskt är ett samspel! Jag tror verkligen att det viktigaste och ända man bör veta innan man har sex med någon annan är att du är att ni gör det tillsammans.. Porrindustrin tenderar att förstöra det lite, då den ofta visar stereotypa bilder av könen, det blir inget samspel det blir en garanterat tråkigare och oskön variation av en porrscen.. Det finns ju såklart massor av olika sorters porr men majoriteten har på något sätt fastnat vid snopp i vagina in och ut.. Och det är den sortens porr jag pratar om. 

Men tillbaka till alla oskuldsfrågor, det jag verkligen önskar att någon hade sagt till mig innan jag förlorade oskulden var att jag inte skulle förvänta mig något. Att få ut någonting av sex med en partner tar tid. Att bli "bra på sex" kräver att man testar sig fram.. Det är så flummigt på något sätt det är som om många förväntar sig att  något så hemlighetsfullt och tabubelagt ämne skulle man behöva vara så bra på dag 1. Det funkar inte så. En annan intressant sak är att när jag säger "vara bra på sex" så tänkte i allafall jag direkt på att man ska kunna tillfredsställa sin partner... När jag egentligen i första hand menar att man ska kunna tillfredsställa sig själv.. Allt för ofta tenderar det att handla om att han ska komma sen är det äntligen klart! Jag tror att det är anledningen till att det vanligtvis är så att killar vill ha mer sex än tjejer! Jag säger vanligtvis för att jag själv hört många många av mina kompisar beskriva att det egentligen inte är så sugna på att ha sex. Det är verkligen klart att det är så? Klart att man inte vill ligga där och jobba ärslet av sig när man själv får höra ett stön och sen ett "jag kom"". Så var det inget mer med det. 

Ett av mina andra "problem" eller misstag jag länge har gjort är att jag skämts över min kropp. Jag har alltid känt mig lite obekväm, ska någon annan se mig helt naken? Det som jag själv knappt vågar göra? Jag som undviker det för att slippa, ska jag nu dela med mig av det?? Alltså jag tror verkligen att sexuellt umgänge funkar som bäst när båda är avslappnade nog att våga "dela med sig av sina kroppar" Jag hade tillexempel aldrig sex när det var ljust ute för att jag var rädd att han skulle se mig för mycket... Det kommer dels från mitt dåliga självförtroende men också från PORR. Jag trodde verkligen att sex bara kunde utföras bra om man hade den kropp som visades på porr. Jag hade så fel, alla ser ju helt olika ut och det är det som är det fina. Ett tips om du är som jag är att kolla dig i spegeln, i dagsljus, spritt språngande naken... Har du verkligen gjort det någongång? 

 

Här kommer mina bästa sextips: 

1. Våga ha sex när det är ljust ute så att du faktiskt kan se din partner. 

2. Lek inte tysta leken, att veta vad den andra exakt vill och behöver genom att titta den i ögonen som stänga igen munnen funkar aldrig? Jo, kanske i porr men dehär är riktiga livet. Prata er fram, vägled varandra, herregud ni är ju där för varandra inte för någon typ av kapplöpningsrace. 

3. Kramas mera, nu tänker du som läser va? Alice har slagigt i huvudet kramas, är vi åtta eller.. Men nej, de är faktiskt så att att en omfamning på 20 sek ökar gemenskapshormonet och frigör ämnet oxytocin i din kropp som bland annat kan hjälpa till att minska stress och kan göra dig lyckligare.

4. Testa er fram, sex är olika för alla! Det är verkligen ingen höjdare att försöka upprätthålla någon form av stereotypisk bild av hur sex med partner ska vara. Litar ni på varandra så pröva på, vad är det värsta som kan hända? Det är inte skönt.. 

5. Ha BARA sex om du vill det. Det låter förjävla klyschigt och himla typiskt att jag skulle ha med det som ett tips men det är det absolut viktigaste när det kommer till allt inom ämnet. Sex ska du aldrig ha för att du känner dig lite tvungen.. Nej, nej nej nej! 

 

Hoppla vad tycker ni om denhär typen av inlägg? Är jag ute på hal is eller är det skönt att läsa om någon annans klumpiga vardagsliv? Jag tror verkligen att det är viktigt att dela med sig av sånt här för att det är himla vanligt att må dåligt eller nojja över det,  speciellt i våran ålder. Jag är omsagt ingen expert som ni säkert märker, men jag kan känna att det gör det ännu mer trovärdigt. Kommentera gärna om va du tycker om denhär typen av inlägg! 

mycket att göra

Idag är det Fredag och jag vill hinna med SÅ mycket.. Mamma och pappa fyller år snart och jag vill för en gångs skull inte köpa present i sista sekund. Det är mösspåtagning idag och trots att jag är i skolan just nu så vill jag vara med och fira i eftermiddag! Jenny fyller idag och jag vill verkligen vara med och fira henne! En kompis till mig sjuk och jag vill så himla gärna hinna åka förbi honom med en liten sjukkur. Jag måste hinna förbi ordning och reda som ska hjälpa mig med inbjudningskort till min student/19 årsdag!!  Sen borde jag ju egentligen bara prioritera en sak idag.. Och det är plugg.. Men det lär ju inte hända. Vi får se hur denhär dagen blir av.

Tankar som spökar, Att få dåligt samvete av att äta för mycket 

Förutom det så har jag känt mig ganska bitter och tråkig de senaste dagarna! Jag har haft en jättebra vecka men känt mig mindre bra de senaste dagarna, och vet ni varför? Jo, nu kommer ett praktexempel på  sjukdomen. Jag åt väldigt onyttigt när jag var full/bakis för några dagar sen. En vanlig person skulle kanske mått lite illa med släppt det efter någon timme.. Inte jag, jag går en idag och tänker på det, och jag tar numera ut det genom att vara bitter och sur, ni vet som en tant eller gubbe som stör sig på hela mänskligheten.. För att jag egentligen är ledsen på mig själv. Och varför skriver jag ut dehär? Jo, för att det är SÅ HIMLA VANLIGT! I en onormal värld så är det detta normalt! Och det är så bara! Det kan kännas ganska skämmigt och svårt att prata om, men vet ni det är därför jag är här och skriver om allt sånthär! Jag skäms inte längre, jag vill bara bli av med alla tankar! Och helst av allt vill jag dela med mig för att visa på att det inte är så farligt att prata om.

 Det är oerhört svårt att styra och jag försöker verkligen tänka på annat men det ligger lite omedvetet. Min strategi numera när sånt här inträffar är att fortsätta äta normalt! Det dummaste du kan göra när du har dåligt samvete för något du ätit r att "banta bort det" i några dagar. Du sätter dig och din kropp i ett sämre läge och nästa gång du stoppar i dig någonting kommer kroppen att ta upp det och förbränna på ett sämre sätt. Jag tänker också att dehär är ett JÄTTESTORT steg i min resa! Att jag trots tankar som vill att jag ska krypa ihop till en liten boll fortsätter och äter dagen efter! Jag dödar långsamt hjärnspöken. Och det, det känns riktigt bra! 

 

Att vilja må bra

 När jag satt på bussen påväg hem och läste ett sms så kom jag och tänka på en underrubrik som jag verkligen inte pratat om än men som är så himla viktig! Nämligen att vilja må bra. Många unga i vårt samhälle mår väldigt dålig utav olika anledningar och många inklusive jag har kämpat och kämpar med det varje dag. Om man till exempel är i en depression så är väldigt svårt att vakna upp och vara tacksam för vad livet har gett en. Väldigt svårt. Om man spenderar hela dagarna med att säga nedlåtande kommentarer om sin kropp så är det näst intill orimligt att man plötsligt en dag bara ser hur fin man är. Jag talar utifrån mig nu eftersom att jag absolut inte vet hur det är för någon annan men kan det inte ligga något i att din psykiska ohälsa tillslut blir en trygghet? Att trots att den får dig att må så himla dåligt ändå är någonting du är rädd för att leva utan? Jag vet att jag kan känna så ibland, Att det plötsligt känns konstigt och obekvämt. Ska jag må bra och vara glad nu hela dagen? Ska jag titta mig i spegeln och tänka jag är okej som jag är? och ska jag leva utan all min kaos i huvudet? Kommer jag att bli sedd fortfarande, kommer folk att bry sig om mig? 

 

För att man ska komma ur allt så krävs det att man faktiskt vill det också. Ibland brukar jag sätta mig ner och tänka över min situation lite, vill jag vara jättearg idag? Eller är det bara så att jag är otroligt bekväm i att vara det och faktiskt inte riktigt vet hur dagen skulle sluta om jag trots tankar skulle fokusera på annat och låta dagen vara supertråkigt och vara nöjd? Jag tror verkligen att det i många fall handlar om att en person innerst inne inte vågar säga att den är nöjd med sig själv och sitt liv, precis som det är. För let's face it, det är himla skrämmande ibland att må bra, vara frisk och lycklig. Man har alltid någonting att peta på.. "Jo det är bra MEN" eller "Det hade varit toppen OM". Det är himla knepigt och verkligen hårfint, just nu just idag känner jag faktiskt att jag är nöjd. Jag är jättebakis mår lite illa för att jag tryckte i mig en hel hamburgemeny igår på vägen hem från collage men jag är ändå nöjd. När det kommer till det stora hela så har jag två ben som kan ta mig framåt jag har himla mycket resorb i väskan och framförallt så har jag egentligen ingenting att klaga på. Jag menar såklart inte att alla som mår dåligt vill må dåligt för att det är verkligen inget man direkt vill. Mer att ibland är det väldigt svårt att säga till andra och sig själv att man faktiskt mår bra. Sjukdomen blir din bästavän, det är klart att det är svårt att släppa taget om den. Men jag har verkligen börjat avundas människor som lixom bara är nöjda och som vågar stå för det. 

 

 

Min första och sista skiva

 

Godmorgon! Igår var det jag faktiskt ute, attendade min första skiva, temat var high school och jag fick låna ett helt cheerleaderoutfit av en kompis vilket gjorde kvällen mycket roligare! Det gick faktiskt jättebra! Superkul att träffa alla, innan vi drog till collage så ölade jag lite med några stycken, alltså söder öl och sommar, fyfan va jag längtar! Idag däremot ska jag gå på teater, min mormors syster har satt upp en pjäs som spelas i sumpan ikv, jag Elliot och mamma ska gå! Mysigt. Dock måste jag försöka ta tag i mig själv, jag har nästan glömt hur seg och ofräsch man känner sig som bakis.. En lång dusch och några koppar kaffe ska nog lösa det! 

Olika beteenden

Dehär inlägget kommer att handla om att byta beteenden (En del av sjukdomen). Jag kommer även att berätta om ett beteende som rör kräkningar, så är det ett känsligt ämne eller vill du inte läsa om det så kanske dehär inlägget inte är för dig. Har du någon fråga, fundering eller bara ett konstaterande så  kommentera mer än gärna! Det går också att mejla mig på aliceg.privat@gmail.com. 

Det var inte förrän min behandlare på mando sa till mig att jag inte fick göra en viss sak som jag insåg att jag har levt med att byta mönster och ändra beteende för att överleva en dag till. Jag har nämligen sen drygt ett halvår tillbaka levt med att kräkas upp allt jag ätit. Och jag har inte haft bullimi som många kanske antar nu, nej bullimi handlar om att en person hetsäter och sen kompenserar med kräkning laxering eller träning, jag kräktes av allt, jag behövde bara äta ett äpple, eller bara sitta i ett rum där jag var otrygg. Det var mer ett självskadebeteende än var det var bullimi(Har dock inte gjort det på en månad nu och det är därför detta är så relevant).

 

Det första jag skulle göra på Mando var därför att lära mig att bryta min kräkkarusell som jag hade börjat med (Som ett typ av beteende för att hantera min ångest) detta för att den började ta kål på mina organ och för att det är sjukt att hålla på med. 

Det var vidrigt. Men redan första veckan så började jag gå, jag gick varje eftermiddag, när jag inte gick grät och och efter att jag varit ute så kändes det lite bättre för stunden! Lite tryggare.. Sakta men säkert slutade jag att kräkas, men hade då istället utan att tänka på det inte suddat ut ett beteende utan bara bytt! När jag skulle försöka att inte gå så blev jag ledsen, jätteledsen och bara kröp ihop tills jag kunde gå ut igen. Efter tre veckor på mando började jag att lugna ner mig (detta för att jag hade kommit in i mitt nya beteende) Så fort jag gick så sparade jag mig lite ångest. Jag kom på dagarna och var aningen lugnare med att äta det jag skulle, min behandlare frågade mig rakt ut, "Du tränar inte va?" "Vad gör du när ångesten blir så stark?" Jag kan inte ljuga, jag svarade att jag gick, varjedag och att jag trots att vi kommit överens om ingen träning tränat.

 

Det blev tyst, hon var besviken och jag stoppades direkt från att få gå ut och "ta luft" på dagarna på kliniken. Nu kunde jag inte kräkas jag kunde inte heller gått och gåvet ni vad som hände? Jag klöste sönder min högra arm. Rev och slog tills det blödde. Det är skrämmande tillochmed för mig eftersom att jag knappt kan trampa på en myra utan att få dåligt samvete.. Men samtidigt så förstår jag allvaret i denhär sjukdomen. Det var då jag bestämde mig för att hoppa av. Så mycket klarade jag helt enkelt inte av. Jag bestämde mig för att hoppa av den typen av behandlig. Nu går jag en annan som centrerar sig mer kring tankar. Vilket jag tror kommer att funka bättre för mig. 

 Nu när jag har hoppat av mando så märker jag snabbt att jag lätt kan hamna i en sämre cirkel igen. Det är därför så viktigt att jag heltiden är medveten om vad jag gör, jag stannar ibland upp och tänker efter, Stopp Alice du har gått idag, du har tränat idag, du behöver inte gå till gymmet igen idag. Nu är det tankar som spökar med dig!! En sak jag är glad över är att jag numera har ett matschema att följa. Sålänge jag följer det så känner jag mig någorlunda trygg.

 

Det gäller att hela tiden vara vaksam och se till att ditt beteende inte ändras för att du helt enkelt måste sluta med ett. När en person ska sluta röka så börjar den t.ex. ofta snusa istället, varför? För att det är mycket lättare att byta ut ett beteende än att strypa det helt. Nu jobbar jag hela dagarna med att vara vaksam, jag har visserligen börjat träna igen, men jag försöker att hålla det på en sund nivå! Jag vet att jag hanterar min ångest eller ilska genom att träna.. Jag vet det nu och det kommer att ta mig år och dagar och en hel del samtal för att bryta ett beteende helt. Men det jag ville ha sagt med detta inlägg är hur viktigt det är att vara vaksam! Om du lever med dehär så måste du titta upp och inse att du faktiskt byter beteende, det är en del av hela sjukdomen. Sen är det klart att man kan byta ut ett beteende, "jag gillar inte tennis, jag börjar klättra istället" Klart en ska byta då!Men det är en helt annan sak, det är att hålla det på en sund nivå och inte tvångsbyta. 

 

 

Att inreda ett sovrum

Som några av er säkert redan vet om så har jag en hyresrätt på söder en urgullig tvåa som jag är helt överlycklig för! Men jag har inte riktigt kunnat flytta in helt i och med att min depression och ätstörning varit katastrof senaste året. Sakta men säkert börjar jag dock att inreda tvåan! Med visionen om att jag Alice ska kunna bo här permanent om ca 3 månader!!! Det känns helt galet, konstigt men ändå så himla skönt! Jag tänkte att vi skulle ta ett "boendesnack" här snart. För det är ett ytterst aktuellt ämne i mitt liv och jag antar att många av er känner samma sak!

Men det jag tänkte skriva var hur svårt det är att inreda! Jag har börjat lite smått i mitt sovrum nu, tänker nog hålla det ganska vitt, har lite idéer som jag tänkte genomföra men vill samtidigt verkligen (som jag tjötat om innan låta min lägenhet VÄXA FRAM, det är charmen. Men ikea ska nog hjälpa mig lösa någon form av bas! Har du några bra inredningstips?? skriv gärna 

Varför blev just jag sjuk?

Jag fick en kommentar häromveckan som gjorde mig väldigt glad! Jag har tvekat fram och tillbaka kring mitt beslut om att skriva av mig om allt på dehär sättet. Om hur jag mått och om min ätstörning. Det känns lite som om jag fick en liten knuff att fortsätta för att någon tycker att det är viktigt (utom jag såklart). Kommentaren: 

För det fösta tack för kommentaren! Jag blir så glad när jag ser att jag på något sätt kan bidra till något genom att skriva om allt dehär! och vilken härlig egenskap att ha!  Att vara empatiskt är enligt mig en av det bästa en kan vara men också väldigt farligt att vara. SIDENOTE OM någon har en fråga att ställa eller känner igen sig i något jag skriver så släng iväg en liten kommentar! Här är det bara att skriva av sig! På mitt forum är det fritt fram att tycka att allt är helt hopplöst!  Okej för att försöka svara på kommentaren. 

 Nu blev det mycket text för er! jag hoppas verkligen att dehär ger dig någorlunda svar på din kommentar och vill såklart upplysa er alla om att jag inte är någon form av expert på hjärnan eller dehär överhuvud taget men jag vill dela med mig av vad som hänt mig, och vad jag även tror många andra härute kan identifiera sig med! 

#Bunmeatbun

Det har öppnat en ny hamburgerkedja/ fastfoodkedja i söderhallarna... Jag och en polare var där och testade det igår och jag måste säga att jag mer och mer börjar gilla grisigt fräscha kedjor som dessa. Det är lite amerikansk hela grejen, enkel meny, mycket cheese och milkshakes. Jag ger bunmeatbun 3.5 av 5, dels för smaken men minst lika mycket för det streetsmarta konceptet.  Nu har jag precis kommit hem från en mysig promenad längst södermälarsstrand och funderar starkt på att gå ner till mitt vanliga morgonställe och köpa en riktigt god kaffe. Sen blir det hem till Nacka och barnvakta vildingarna tills imorgon så truppen är samlad och mammsen och pappsen är hemma från Köpenhamn.

Snälla hjälp mig med detta!!

Hej jag skulle bli himla glad om du LÄSTE HELA INLÄGGET :-)

Jag är dålig på dehär, fy vad jag ser ful och tråkig ut, satt domhär byxorna verkligen såhär på mig igår? Åh varför har jag så himla dåliga betyg.

SJÄLVKÄNSLA OCH SJÄLVFÖRTROENDE 

Jag som SÅ många andra har levt med dåligt självförtroende nästan hela mitt liv. Jag vet inte riktigt varför för det har aldrig direkt gynnat mig NÅGONGÅNG. Mitt dåliga självförtroende har lett till att att jag ständigt säger tråkiga objektiva och direkt taskiga saker till mig själv eller kanske inte vågar göra saker som kan öppna nya dörrar.  Och låt oss inte ljuga, visst har det förekommit att du trampat lite på dig själv någongång? Inte känt dig nöjd med något? 

Se det lite som någon som går på lina, det är KLART att det kommer lite vindpustar ibland, då och då blir det lite svajigt men det är först när personen på linan börjar lägga märke till vindpusten som den tappar balansen. Alltså fy va invecklat det blev nu, men förstå mig rätt.. Det jag menar är att MATA INTE DINA DÅLIGA TANKAR, genom att synliggöra en dålig tanke som poppar upp i ditt huvud, om t.ex. din näsa din prestation ditt val av mat eller va det nu kan vara så matar du ditt dåliga självförtroende och de får ta plats hos dig. 

Eftersom jag är ganska trött på hela denhär hetsen kring utseende så har jag valt att göra ett litet experiment som handlar om prestation istället för utseende. Jag vill att DU som läser dehär går ner i kommentarsfältet och skriver 1 MYCKET BRA EGENSKAP DU HAR Någonting du vet att "dehär är jag bra på". Du kan självklart välja att vara anonym! INGEN kommer se vem som har skrivit vad om du inte väljer att skriva namn vilket också skulle vara superkul! OCH NU VET JAG ATT DU TÄNKER, " Nej dedär får någon annan göra" NEJ!! Jag vet att jag har ett visst antal läsare på min blogg varje dag.

Så varesig du här för första gången eller om du har läst min blogg länge och känner mig så vill jag att du skriver någonting du är bra på! Om du inte vill göra dehär för dig, SNÄLLA GÖR DET FÖR MIN SKULL! Om du gillar mig, stör dig på mig eller rent av läser denhär bloggen för att du avskyr mig, gör det ändå. Jag kommer verkligen bli ledsen om jag ser noll kommentarer när jag ser hur många som läser min blogg. Var modig nu, det krävs inte så mycket tid. JAG KAN BÖRJA: 

Jag är otroligt bra på hålla muntliga presentationer för människor i grupp

Vad är du bra på? 

 

Drömmens lägenhet

 

Lägenheten jag och Laura hyrde i Kreuzberg var påriktigt drömmens lägenhet och våra roomies var väldigt roliga, Två bröder tysta men roliga, speciellt den yngsta.. 
Nu saknar jag faktiskt Berlin. 

Vad gör du med din envishet?

Det är ganska komiskt. Antingen så handlar blogginläggen om träningstips, hälsotips eller kläder som är inköpta. Jag gör också så, för det är så vårt samhälle ser ut, men det är ganska komiskt. Även om jag kände mig motiverad när jag gick upp så går det snabbt över efter en timme på sociala medier. Då handlar peppen mer om att nå orimliga mål. Bara en tanke.  

Mitt första dagliga möte på ca två veckor gick relativt bra. Vi pratade lite kring mängd och hur lätt det är att falla tillbaka till gamla vanor när man "ger sig ut på egen hand" Vilket det verkligen VERKLIGEN är. Sen pratade vi faktiskt om en ganska intressant grej, min envishet. Jag har ända sen liten varit otroligt envis. Det kan handla om allt, jag tar år och dagar på mig att ge upp på något som jag verkligen vill. Dehär är en förhållandevis superbra egenskap, OM den riktar sig åt rätt håll. Min envishet har nämligen tenderat att rikta in sig och måla in mina tankar i ett hörn. Jag har till exempel väldigt svårt att följa ett matschema. Dels för att det är jobbigt när man inte är van men också för att någon trampar på min integritet och jag backar direkt, ingen kan ju säga till mig vad jag ska göra, jag bestämmer själv. <--Problem Jag tror verkligen att det är jätteviktigt för varje envis individ att jobba med att vända det till att motivera sig till att ta vara på egenskapen och använda den till någonting bra. Tänk om jag skulle vara lika fokuserad på att strunta i allt skitsnack och motivera mig till att plugga och tycka om mig själv lika mycket som jag kämpar emot mig själv.. 

Hur envis är du och vad gör du med din envishet? Testa någondag! Låt din partner / kompis eller förälder ta kontrollen be den boka in en aktivitet, välja ut en tröja på morgonen eller kanske bara vilken film ni ska se. Hur bra är du egentligen på att släppa kontrollen och hur envis blir du?