aliceglassel

Kategori: MIN RESA

mycket att göra

Idag är det Fredag och jag vill hinna med SÅ mycket.. Mamma och pappa fyller år snart och jag vill för en gångs skull inte köpa present i sista sekund. Det är mösspåtagning idag och trots att jag är i skolan just nu så vill jag vara med och fira i eftermiddag! Jenny fyller idag och jag vill verkligen vara med och fira henne! En kompis till mig sjuk och jag vill så himla gärna hinna åka förbi honom med en liten sjukkur. Jag måste hinna förbi ordning och reda som ska hjälpa mig med inbjudningskort till min student/19 årsdag!!  Sen borde jag ju egentligen bara prioritera en sak idag.. Och det är plugg.. Men det lär ju inte hända. Vi får se hur denhär dagen blir av.

Tankar som spökar, Att få dåligt samvete av att äta för mycket 

Förutom det så har jag känt mig ganska bitter och tråkig de senaste dagarna! Jag har haft en jättebra vecka men känt mig mindre bra de senaste dagarna, och vet ni varför? Jo, nu kommer ett praktexempel på  sjukdomen. Jag åt väldigt onyttigt när jag var full/bakis för några dagar sen. En vanlig person skulle kanske mått lite illa med släppt det efter någon timme.. Inte jag, jag går en idag och tänker på det, och jag tar numera ut det genom att vara bitter och sur, ni vet som en tant eller gubbe som stör sig på hela mänskligheten.. För att jag egentligen är ledsen på mig själv. Och varför skriver jag ut dehär? Jo, för att det är SÅ HIMLA VANLIGT! I en onormal värld så är det detta normalt! Och det är så bara! Det kan kännas ganska skämmigt och svårt att prata om, men vet ni det är därför jag är här och skriver om allt sånthär! Jag skäms inte längre, jag vill bara bli av med alla tankar! Och helst av allt vill jag dela med mig för att visa på att det inte är så farligt att prata om.

 Det är oerhört svårt att styra och jag försöker verkligen tänka på annat men det ligger lite omedvetet. Min strategi numera när sånt här inträffar är att fortsätta äta normalt! Det dummaste du kan göra när du har dåligt samvete för något du ätit r att "banta bort det" i några dagar. Du sätter dig och din kropp i ett sämre läge och nästa gång du stoppar i dig någonting kommer kroppen att ta upp det och förbränna på ett sämre sätt. Jag tänker också att dehär är ett JÄTTESTORT steg i min resa! Att jag trots tankar som vill att jag ska krypa ihop till en liten boll fortsätter och äter dagen efter! Jag dödar långsamt hjärnspöken. Och det, det känns riktigt bra! 

 

Att vilja må bra

 När jag satt på bussen påväg hem och läste ett sms så kom jag och tänka på en underrubrik som jag verkligen inte pratat om än men som är så himla viktig! Nämligen att vilja må bra. Många unga i vårt samhälle mår väldigt dålig utav olika anledningar och många inklusive jag har kämpat och kämpar med det varje dag. Om man till exempel är i en depression så är väldigt svårt att vakna upp och vara tacksam för vad livet har gett en. Väldigt svårt. Om man spenderar hela dagarna med att säga nedlåtande kommentarer om sin kropp så är det näst intill orimligt att man plötsligt en dag bara ser hur fin man är. Jag talar utifrån mig nu eftersom att jag absolut inte vet hur det är för någon annan men kan det inte ligga något i att din psykiska ohälsa tillslut blir en trygghet? Att trots att den får dig att må så himla dåligt ändå är någonting du är rädd för att leva utan? Jag vet att jag kan känna så ibland, Att det plötsligt känns konstigt och obekvämt. Ska jag må bra och vara glad nu hela dagen? Ska jag titta mig i spegeln och tänka jag är okej som jag är? och ska jag leva utan all min kaos i huvudet? Kommer jag att bli sedd fortfarande, kommer folk att bry sig om mig? 

 

För att man ska komma ur allt så krävs det att man faktiskt vill det också. Ibland brukar jag sätta mig ner och tänka över min situation lite, vill jag vara jättearg idag? Eller är det bara så att jag är otroligt bekväm i att vara det och faktiskt inte riktigt vet hur dagen skulle sluta om jag trots tankar skulle fokusera på annat och låta dagen vara supertråkigt och vara nöjd? Jag tror verkligen att det i många fall handlar om att en person innerst inne inte vågar säga att den är nöjd med sig själv och sitt liv, precis som det är. För let's face it, det är himla skrämmande ibland att må bra, vara frisk och lycklig. Man har alltid någonting att peta på.. "Jo det är bra MEN" eller "Det hade varit toppen OM". Det är himla knepigt och verkligen hårfint, just nu just idag känner jag faktiskt att jag är nöjd. Jag är jättebakis mår lite illa för att jag tryckte i mig en hel hamburgemeny igår på vägen hem från collage men jag är ändå nöjd. När det kommer till det stora hela så har jag två ben som kan ta mig framåt jag har himla mycket resorb i väskan och framförallt så har jag egentligen ingenting att klaga på. Jag menar såklart inte att alla som mår dåligt vill må dåligt för att det är verkligen inget man direkt vill. Mer att ibland är det väldigt svårt att säga till andra och sig själv att man faktiskt mår bra. Sjukdomen blir din bästavän, det är klart att det är svårt att släppa taget om den. Men jag har verkligen börjat avundas människor som lixom bara är nöjda och som vågar stå för det. 

 

 

Olika beteenden

Dehär inlägget kommer att handla om att byta beteenden (En del av sjukdomen). Jag kommer även att berätta om ett beteende som rör kräkningar, så är det ett känsligt ämne eller vill du inte läsa om det så kanske dehär inlägget inte är för dig. Har du någon fråga, fundering eller bara ett konstaterande så  kommentera mer än gärna! Det går också att mejla mig på aliceg.privat@gmail.com. 

Det var inte förrän min behandlare på mando sa till mig att jag inte fick göra en viss sak som jag insåg att jag har levt med att byta mönster och ändra beteende för att överleva en dag till. Jag har nämligen sen drygt ett halvår tillbaka levt med att kräkas upp allt jag ätit. Och jag har inte haft bullimi som många kanske antar nu, nej bullimi handlar om att en person hetsäter och sen kompenserar med kräkning laxering eller träning, jag kräktes av allt, jag behövde bara äta ett äpple, eller bara sitta i ett rum där jag var otrygg. Det var mer ett självskadebeteende än var det var bullimi(Har dock inte gjort det på en månad nu och det är därför detta är så relevant).

 

Det första jag skulle göra på Mando var därför att lära mig att bryta min kräkkarusell som jag hade börjat med (Som ett typ av beteende för att hantera min ångest) detta för att den började ta kål på mina organ och för att det är sjukt att hålla på med. 

Det var vidrigt. Men redan första veckan så började jag gå, jag gick varje eftermiddag, när jag inte gick grät och och efter att jag varit ute så kändes det lite bättre för stunden! Lite tryggare.. Sakta men säkert slutade jag att kräkas, men hade då istället utan att tänka på det inte suddat ut ett beteende utan bara bytt! När jag skulle försöka att inte gå så blev jag ledsen, jätteledsen och bara kröp ihop tills jag kunde gå ut igen. Efter tre veckor på mando började jag att lugna ner mig (detta för att jag hade kommit in i mitt nya beteende) Så fort jag gick så sparade jag mig lite ångest. Jag kom på dagarna och var aningen lugnare med att äta det jag skulle, min behandlare frågade mig rakt ut, "Du tränar inte va?" "Vad gör du när ångesten blir så stark?" Jag kan inte ljuga, jag svarade att jag gick, varjedag och att jag trots att vi kommit överens om ingen träning tränat.

 

Det blev tyst, hon var besviken och jag stoppades direkt från att få gå ut och "ta luft" på dagarna på kliniken. Nu kunde jag inte kräkas jag kunde inte heller gått och gåvet ni vad som hände? Jag klöste sönder min högra arm. Rev och slog tills det blödde. Det är skrämmande tillochmed för mig eftersom att jag knappt kan trampa på en myra utan att få dåligt samvete.. Men samtidigt så förstår jag allvaret i denhär sjukdomen. Det var då jag bestämde mig för att hoppa av. Så mycket klarade jag helt enkelt inte av. Jag bestämde mig för att hoppa av den typen av behandlig. Nu går jag en annan som centrerar sig mer kring tankar. Vilket jag tror kommer att funka bättre för mig. 

 Nu när jag har hoppat av mando så märker jag snabbt att jag lätt kan hamna i en sämre cirkel igen. Det är därför så viktigt att jag heltiden är medveten om vad jag gör, jag stannar ibland upp och tänker efter, Stopp Alice du har gått idag, du har tränat idag, du behöver inte gå till gymmet igen idag. Nu är det tankar som spökar med dig!! En sak jag är glad över är att jag numera har ett matschema att följa. Sålänge jag följer det så känner jag mig någorlunda trygg.

 

Det gäller att hela tiden vara vaksam och se till att ditt beteende inte ändras för att du helt enkelt måste sluta med ett. När en person ska sluta röka så börjar den t.ex. ofta snusa istället, varför? För att det är mycket lättare att byta ut ett beteende än att strypa det helt. Nu jobbar jag hela dagarna med att vara vaksam, jag har visserligen börjat träna igen, men jag försöker att hålla det på en sund nivå! Jag vet att jag hanterar min ångest eller ilska genom att träna.. Jag vet det nu och det kommer att ta mig år och dagar och en hel del samtal för att bryta ett beteende helt. Men det jag ville ha sagt med detta inlägg är hur viktigt det är att vara vaksam! Om du lever med dehär så måste du titta upp och inse att du faktiskt byter beteende, det är en del av hela sjukdomen. Sen är det klart att man kan byta ut ett beteende, "jag gillar inte tennis, jag börjar klättra istället" Klart en ska byta då!Men det är en helt annan sak, det är att hålla det på en sund nivå och inte tvångsbyta. 

 

 

Varför blev just jag sjuk?

Jag fick en kommentar häromveckan som gjorde mig väldigt glad! Jag har tvekat fram och tillbaka kring mitt beslut om att skriva av mig om allt på dehär sättet. Om hur jag mått och om min ätstörning. Det känns lite som om jag fick en liten knuff att fortsätta för att någon tycker att det är viktigt (utom jag såklart). Kommentaren: 

För det fösta tack för kommentaren! Jag blir så glad när jag ser att jag på något sätt kan bidra till något genom att skriva om allt dehär! och vilken härlig egenskap att ha!  Att vara empatiskt är enligt mig en av det bästa en kan vara men också väldigt farligt att vara. SIDENOTE OM någon har en fråga att ställa eller känner igen sig i något jag skriver så släng iväg en liten kommentar! Här är det bara att skriva av sig! På mitt forum är det fritt fram att tycka att allt är helt hopplöst!  Okej för att försöka svara på kommentaren. 

 Nu blev det mycket text för er! jag hoppas verkligen att dehär ger dig någorlunda svar på din kommentar och vill såklart upplysa er alla om att jag inte är någon form av expert på hjärnan eller dehär överhuvud taget men jag vill dela med mig av vad som hänt mig, och vad jag även tror många andra härute kan identifiera sig med! 

Snälla hjälp mig med detta!!

Hej jag skulle bli himla glad om du LÄSTE HELA INLÄGGET :-)

Jag är dålig på dehär, fy vad jag ser ful och tråkig ut, satt domhär byxorna verkligen såhär på mig igår? Åh varför har jag så himla dåliga betyg.

SJÄLVKÄNSLA OCH SJÄLVFÖRTROENDE 

Jag som SÅ många andra har levt med dåligt självförtroende nästan hela mitt liv. Jag vet inte riktigt varför för det har aldrig direkt gynnat mig NÅGONGÅNG. Mitt dåliga självförtroende har lett till att att jag ständigt säger tråkiga objektiva och direkt taskiga saker till mig själv eller kanske inte vågar göra saker som kan öppna nya dörrar.  Och låt oss inte ljuga, visst har det förekommit att du trampat lite på dig själv någongång? Inte känt dig nöjd med något? 

Se det lite som någon som går på lina, det är KLART att det kommer lite vindpustar ibland, då och då blir det lite svajigt men det är först när personen på linan börjar lägga märke till vindpusten som den tappar balansen. Alltså fy va invecklat det blev nu, men förstå mig rätt.. Det jag menar är att MATA INTE DINA DÅLIGA TANKAR, genom att synliggöra en dålig tanke som poppar upp i ditt huvud, om t.ex. din näsa din prestation ditt val av mat eller va det nu kan vara så matar du ditt dåliga självförtroende och de får ta plats hos dig. 

Eftersom jag är ganska trött på hela denhär hetsen kring utseende så har jag valt att göra ett litet experiment som handlar om prestation istället för utseende. Jag vill att DU som läser dehär går ner i kommentarsfältet och skriver 1 MYCKET BRA EGENSKAP DU HAR Någonting du vet att "dehär är jag bra på". Du kan självklart välja att vara anonym! INGEN kommer se vem som har skrivit vad om du inte väljer att skriva namn vilket också skulle vara superkul! OCH NU VET JAG ATT DU TÄNKER, " Nej dedär får någon annan göra" NEJ!! Jag vet att jag har ett visst antal läsare på min blogg varje dag.

Så varesig du här för första gången eller om du har läst min blogg länge och känner mig så vill jag att du skriver någonting du är bra på! Om du inte vill göra dehär för dig, SNÄLLA GÖR DET FÖR MIN SKULL! Om du gillar mig, stör dig på mig eller rent av läser denhär bloggen för att du avskyr mig, gör det ändå. Jag kommer verkligen bli ledsen om jag ser noll kommentarer när jag ser hur många som läser min blogg. Var modig nu, det krävs inte så mycket tid. JAG KAN BÖRJA: 

Jag är otroligt bra på hålla muntliga presentationer för människor i grupp

Vad är du bra på? 

 

Vad gör du med din envishet?

Det är ganska komiskt. Antingen så handlar blogginläggen om träningstips, hälsotips eller kläder som är inköpta. Jag gör också så, för det är så vårt samhälle ser ut, men det är ganska komiskt. Även om jag kände mig motiverad när jag gick upp så går det snabbt över efter en timme på sociala medier. Då handlar peppen mer om att nå orimliga mål. Bara en tanke.  

Mitt första dagliga möte på ca två veckor gick relativt bra. Vi pratade lite kring mängd och hur lätt det är att falla tillbaka till gamla vanor när man "ger sig ut på egen hand" Vilket det verkligen VERKLIGEN är. Sen pratade vi faktiskt om en ganska intressant grej, min envishet. Jag har ända sen liten varit otroligt envis. Det kan handla om allt, jag tar år och dagar på mig att ge upp på något som jag verkligen vill. Dehär är en förhållandevis superbra egenskap, OM den riktar sig åt rätt håll. Min envishet har nämligen tenderat att rikta in sig och måla in mina tankar i ett hörn. Jag har till exempel väldigt svårt att följa ett matschema. Dels för att det är jobbigt när man inte är van men också för att någon trampar på min integritet och jag backar direkt, ingen kan ju säga till mig vad jag ska göra, jag bestämmer själv. <--Problem Jag tror verkligen att det är jätteviktigt för varje envis individ att jobba med att vända det till att motivera sig till att ta vara på egenskapen och använda den till någonting bra. Tänk om jag skulle vara lika fokuserad på att strunta i allt skitsnack och motivera mig till att plugga och tycka om mig själv lika mycket som jag kämpar emot mig själv.. 

Hur envis är du och vad gör du med din envishet? Testa någondag! Låt din partner / kompis eller förälder ta kontrollen be den boka in en aktivitet, välja ut en tröja på morgonen eller kanske bara vilken film ni ska se. Hur bra är du egentligen på att släppa kontrollen och hur envis blir du? 

 

Kämpa emot tankar

Jag tror faktiskt att jag ska göra en egen  liten kategori till hela dehär kalaset jag tjabblar om hela tiden.. Kallar den "min resa". Det har varit oerhört många jag verkligen inte trodde visste att denhär plattformen existerade som visat sig läsa och hört av sig! För det första vill jag verkligen bara tacka för alla fina meddelanden!! Dehär trodde jag aldrig när jag väl startade dehär och skulle "skriva av mig" någonstans. Jag blir fortfarande paff när någon hör av sig och säger att det läst min blogg. Först får jag en klump i magen och tänker "nej fyfan va pinsamt" Men sen tänker jag igen, det är så himla många gånger jag har gömt mina känslor för att jag inte orkat dumpa skiten på någon, inte velat dumpa min skit på någon.  En blogg är den perfekta lösningen! Här kan jag skriva om hur mycket strunt som helst. Och människor kan läsa och skratta, eller inte bry sig, eller kanske faktiskt bry sig. Vad vet jag? För jag skriver ju bara av mig sånt som jag inte orkar prata om. DET ÄR SÅ SKÖNT. 

Något annat som är ganska skönt med att allt har dragigt igång är det faktum att ja äter kontinuerligt vilket resulterar i att jag inte alls blir lika arg lika lätt. Jag hör också vad folk säger och kan tillföra något till en konversation och faktiskt minnas vad det är vi pratat om när jag går därifrån. Tydligen så ser jag enligt pappa och mormor levande ut också, vilken bonus... Haha, som jag har sagt och säger igen, det svåra är inte att äta för mig nu, oftast. Det svåra är tankarna som konstant kämpar emot mig. Säger till mig att jag väger mer än igår fast jag vet att det inte är möjligt, säger till mig att jag är ful fast jag känt mig fin när jag vaknade.

 Jag ska verkligen försöka samla på mig lite mer fakta om just tankar och hur en kan jobba mot dom. Himla ballt skulle det vara om jag kunde komma med fungerade tips om hur du
"reducerar/redigerar"
dina tankar. Men sen igen, alla är ju olika och alla hanterar impulsiva tankar på olika sätt. 

Men tänk t.ex. scenariot , du har en riktigt självkritisk tanke alltså en sån som bara vill få dig att krypa ihop till en liten boll och gråta hela dagen. Men istället för att göra det så sätter du dig ner och säger nej.  Kämpar emot tills du kan resa dig upp och glömma det du just tänkte på. Det vill jag lära mig, och föra vidare.  Dehär med tankar beöver absolut inte bara handla om utseende eller mat, det kan ju vara precis vadsomhelst. Tankar om prestation eller kanske tankar om avundsjuka.. Jag vill lära mig om allt. 

Vecka 2

Ny vecka, andra veckan här. Jag pendlar varje dag mellan att hoppa av strunta i denhär skiten och göra annat. Men då blir jag rädd för det finns inget annat. Jag har lixom inget annat att göra just nu. Helgen var underbar. jag tror aldrig jag har varit så glad för helg som i fredags. Jag försökte göra saker jag gillar. Åkte till stallet, min gamla chef har köpt in en ny häst som inte riktigt är redo för ridverksamheten än. Vi har råkat klicka förvånansvärt bra.. Och nu har han flyttats till ett mindre privatstall nära Artipelag (Världens finaste område). Så jag försöker trots mina omständigheter att åka dit så mycket jag kan. Jag får egentligen inte rida men men, vafan ska man leva för om man aldrig bryter någon jävla regel. Så där har jag varit i helgen. 

 Söndagen var värre. Runt 2 kände jag mig instängd, kväljningar panik över att helgen och härligheten, friheten snart skulle vara över. Igår, måndags var vidrigt. Jag ville inte vara kvar här. Det går snabbt i svängarna, men det är hemskt. Vi har fönster men jag kan inte gå ut. Mitt huvud säger till mig att jag är dum som stannar här, dum som tillåter mig själv att sitta still och äta. Men min omgivning säger annat. Vecka 2, vidrigt. Ångesten stiger och jag har väldigt svårt att kontrollera det. Men det sa min behandlare redan innan vi satte igång, den kommer att stiga. Så jag väntar. Klockan 1 ska jag träffa min behandlare för dagligt möte, och två ska jag träffa min dietist, vi är inte på samma nivå när det gäller nödvändigt intag... Men vi får se. Sen tänkte jag åka till hästen i eftermiddag. 

Annars har jag internetshoppat för första gången i mitt liv idag. Haha, jag vet inte om min familj har förstått men denhär tiden kommer leda till att mitt konto töms. Nej inte riktigt kanske men alltså jag har så mycket tid att döda. Helt sjukt. Om jag bara kunde använda tiden till att plugga istället... Men det kommer väl. Snart. Jag har iaf mejlat några lärare idag frågat om lite uppgifter. Det är ju en början? 

 

Mina vänner

Jag lär ju skriva av mig på tankar jättemycket nu eftersom att det är i princip det ända jag "får" göra. Men jag tänkte bara snabbt skriva hur glad jag är för mina vänner. Även om jag har tappat många, inte hört av mig eller dragit mig undan  under en längre tid så har jag vänner som skriver små meddelande, hör av sig, ger livstecken och sprider bra energi. Jag blir så glad. Så himla glad! Jag vill vara en lika bra vän sen.
Tack.
Här har ni några som jag saknar varje dag. Mer än något.

Den stora förklaringen

Varför borde du läsa? Jag vet att jag bara är en i mängden en som alla andra och att alla har sina egna problem. Men Om det finns någon NÅGON därute som fortfarande har valet och är tillräckligt stark för att hitta små saker i livet som gör en stark och glad och positiv. SÅ LÄS DEHÄR. Och ta dig själv på allvar. För sanningen är att ingen annan kommer någonsin att ta dig på det allvar du behöver tas på. Det är ditt ansvar. Och att sumpa såhär många år på att känna att du bara misslyckas.. För erkänn det är det ända du gör? Även om du bara äter en yougurt, så har du misslyckats? Ellerhur, för det blir så när din hjärna går sönder. Det är inte värt det! När jag är klar med dehär ska jag resa och se världen! Jag längtar. 

 

Hej på er! Nu har jag varit på kliniken i tre heldagar. Innan dess har jag varit här på möten och halvdagar. Men nu har det startat på riktigt. Idag var första morgonen jag inte grät vid frukost. Så det är ju lite bättre! Jag tänkte att jag skulle ta och berätta lite för er om vad jag gör och varför och om klinikens uppbyggnad. Dehär för att jag sen ska slippa berätta om och om igen för mina närmsta vänner. Jag hoppas att ni läser dehär. Jag håller hus på mandometerkliniken i Stockholm. Vilket är en klinik som finns till för att "bota" eller göra sig av med ätstörningar. 

Jag har en typ av ätstörning. Jag är inte annorlunda på något sätt. Första gångerna jag var här grät jag för att jag tyckte att jag kände mig frisk och påtvingad detta. Det kändes som att jag / Jag tyckte att jag själv inte matchade kraven för en ätstörning. Men jag hade fel. Jag hade så himla fel. Jag tänker inte gå in på vad mitt exakta problem är. Det är ännu lite för personligt. Men hursomhelst så är klinikens upplägg att vara här heldagar och i princip äta enligt ett dagligt matschema. När jag min behandlare och en nutritionist satte oss ner för att göra ett matschema så grät jag. Vi bråkade länge över om jag skulle dricka 2 eller 3dl mjölk till lunchen eller om jag verkligen verkligen behövde 200g yougurt på eftermiddagen. Jag har länge trott jag jag vet bäst. Och jag har låtit mina sjuka tankar ta över.

Får jag välja så ser min dag ut på följande sätt: Dricker kaffe på morgonen, äter ingenting förens två, så äter jag helst socker, typ godis eller kanske en yoggi. Sen åt jag middag vid sju, helst en macka, om jag skulle festa åt jag helst bara en macka, hade jag inte ätit på hela dagen så åt jag jättemycket middag eller jättemycket socker. Det var mattvanorna. Sen finns det andra tvistade vanor. Som gjorde det värre. Men här, här ser det annorlunda ut. Här är det frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Allt är uppvägt med mått och jag äter lunch och middag på en våg, som mäter exakt.

Jag avskyr det. Det är vidrigt att känna sig så mätt så man ska spricka, så säger personen framför en, skrapa. ät. Det är vidrigt. Skulle jag vetat dehär. Skulle jag veta när jag var 13 och alla tankar började att jag vid 18årsålder skulle vara här. Då skulle jag förmodligen försökt stoppa det. För visst, det är kul, kul så länge man inte märker det. Kul när man går ner lite och tycker att man börjar jobba sig mot bättre tider, kul när man tror att man gör sig snygg. Det är kul tills man blir helt blind. 

Jag är fortfarande helt blind. Men nu är jag tvingad. Utan matschemat skulle jag dirket falla tillbaka till vanliga vanor. Fast jag sitter och skriver detta nu. Denhär sjukdomen är starkare än allt annat. Allt.  Och somsagt jag har gråtit i en och en halv vecka nu när jag ska äta här. Varje måltid, varje tugga. Det låter patetiskt. Men så sorgligt blir det. Och jag har gömt det bakom alkohol och fester, noll rutiner och dukningar. Jag säger det till dig som sitter därute och aldrig är nöjd. Det finns inget stopp. Det ändå som stannar är din kropp. Jag kunde kollapsa, svimma av, somna på stört. Min benmärg har slutat producera vita blodkroppar för att den ligger i svältläge.

Ätstörningar behöver inte alltid heller handla om att man är så smal så att man inte kan stå. 

 

Min resa

Var det värt det? Det enklaste svaret jag har att komma med är nej. Nej, nej nejnej...  Konsekvensen av att vilja vara snygg och så "smal" blir att du  blir ensam, blind, arg sur ledsen och missbrukare.

Det började långsamt för mig. Jag började med att umgås med fel sorts tjejer i sexan grundskolan. Jag provade min första "bar" som skulle ersätta en måltid. Jag kände mig superfräsch. Men så fort jag åt godis, glass eller något annat socker så kände jag mig misslyckad. Det var så det hela började. Jag trodde att jag skulle börja sträva efter en lyckligare framtid. Jag inledde där ett beteende som skulle få mig till en konstant känsla av misslyckande. Sen gick det några år. Jag tränade fotboll. Jättemycket. och red. Hela tiden.

Vid 14/15/16 förändrades saker och ting, jag slutade spela fotboll, började gå igenom puberteten blev som alla friska kvinnor aningen "mullig" förstå mig rätt. Alkoholdebut, kompisbråk och första sexet. Allt kom då. Sen började mina föräldrar bråka. Jag sopade allt under mattan. Försökte hela tiden ta mig till ytan för att andas bara. 1 sekund av andrum behövde jag för att överleva och vara normal, ta hand om mina bröder osv.

Gymnasium 

Vid 16års ålder började jag på gymnasiet. Jag gjorde mitt sämsta val någonsin. Inte för att skolan som jag valde på någotsätt är dålig. Inte alls, det är en skola med elever som brinner för någonting. Men inte för samma sak som mig. Det var helt fel val för mig. Jag strävar efter något annat. Men blyg och rädd som jag är som person så valde jag att blunda för det. Jag gick varpå skolan, försökte anpassa mig. Kände mig ständigt utanför och inte som alla andra. Bytte ofta om när jag kom hem. Levde som någonannan på helgerna och kvävdes på veckorna. Men jag vågade inte byta. Undertiden mitt liv "flöt på" så testade jag ständigt nya dieter, hela tiden för att gå ner i vikt. Hela tiden för att misslyckas. Tvåan började saker och ting skena, jag mådde inte alls bra, ville inte gå till skolan, var i princip död på veckodagarna och levde och blev Alice på alla lov. Det var kul för jag minns hur en person som innan bara hade träffat mig på lov sa till mig "Du är som en annan person i skolan Alice, du är tyst och det ser ut som om du ska börja gråta när som." Och det stämde så himla bra. Det gjorde det verkligen.

Trean, Jag började skolka, träffa en psykolog, ville inte leva. Fick akut uppvaktning och tryckte samtidigt på mitt liv mer. Allt skulle lösa sig. Jag skulle ju bli bättre. Jag blev diagnostiserad deprimerad. Jag mådde sämre av att gå till psykolog, slutade träffa kompisar. Började umgås med människor som tog min energi mer än va det hjälpte mig att må bra. Jag trodde att det var det bästa. Men sanningen är att jag tryckte ifrån det personer som jag idag känner skulle varit bättre för mig.

Jag gick ner i vikt. Började sätta upp nya mål, blev sjukare och sjukare i hjärnan. Pratade med mig själv, skrek åt mig själv att jag var värdelös och ful så att jag skulle skippa en måltid till. Samtidigt så var jag "glad" när jag träffade vänner, jag ljög så himla länge för så himla många. Jag blev ett monster. Tog ut mycket på min familj som jag dessutom sårat mer än någon annan under dessa år. Jag har varit blind. För ca 3 veckor sen fick jag kontakt med mandometerkliniken. Man måste skicka in en egenanälan till alla ätstörningskliniker vilket jag kan tycka är lite sjukt eftersom att det är det sista en person med ätstorning vill göra. Jag gjorde inte det. Min psykolog skickade in en och berättade sen. Sen var allt en suddig röra. Jag festade väntade på besked trodde att jag kunde sluta med mina beteenden. Inte alls. Jag fick som tur var komma in ganska snabbt. Väntetiden på en ätstörningsklink kan var aupp till 3 veckor en månad?! Det är det sjukaste.  Men nu är jag här. Det är läskigt varje dag. Jag sitter instängd i en byggnad och äter regelbundet hela dagarna. Det är tråkigt och jag har ont i magen och gråt i halsen konstant. Men det är lite som det gäller. Det är lite nu jag har fått chansen att bli av med någonting som jag har haft över mig i snart 4 år. Jag har tappat mitt liv. Nu när jag har bestämt mig för att fortsätta leva det så ska jag också ta tag i att göra det.

Mitt liv ska börja nu. Och om ca 6-8 veckor så får jag börja komma ut lite på vissa vardagar. DÅ SKA JAG TA VARA PÅ DET. 

Nu ska jag gå och äta. puss och hej. 

Upp