aliceglassel

Den stora förklaringen

Varför borde du läsa? Jag vet att jag bara är en i mängden en som alla andra och att alla har sina egna problem. Men Om det finns någon NÅGON därute som fortfarande har valet och är tillräckligt stark för att hitta små saker i livet som gör en stark och glad och positiv. SÅ LÄS DEHÄR. Och ta dig själv på allvar. För sanningen är att ingen annan kommer någonsin att ta dig på det allvar du behöver tas på. Det är ditt ansvar. Och att sumpa såhär många år på att känna att du bara misslyckas.. För erkänn det är det ända du gör? Även om du bara äter en yougurt, så har du misslyckats? Ellerhur, för det blir så när din hjärna går sönder. Det är inte värt det! När jag är klar med dehär ska jag resa och se världen! Jag längtar. 

 

Hej på er! Nu har jag varit på kliniken i tre heldagar. Innan dess har jag varit här på möten och halvdagar. Men nu har det startat på riktigt. Idag var första morgonen jag inte grät vid frukost. Så det är ju lite bättre! Jag tänkte att jag skulle ta och berätta lite för er om vad jag gör och varför och om klinikens uppbyggnad. Dehär för att jag sen ska slippa berätta om och om igen för mina närmsta vänner. Jag hoppas att ni läser dehär. Jag håller hus på mandometerkliniken i Stockholm. Vilket är en klinik som finns till för att "bota" eller göra sig av med ätstörningar. 

Jag har en typ av ätstörning. Jag är inte annorlunda på något sätt. Första gångerna jag var här grät jag för att jag tyckte att jag kände mig frisk och påtvingad detta. Det kändes som att jag / Jag tyckte att jag själv inte matchade kraven för en ätstörning. Men jag hade fel. Jag hade så himla fel. Jag tänker inte gå in på vad mitt exakta problem är. Det är ännu lite för personligt. Men hursomhelst så är klinikens upplägg att vara här heldagar och i princip äta enligt ett dagligt matschema. När jag min behandlare och en nutritionist satte oss ner för att göra ett matschema så grät jag. Vi bråkade länge över om jag skulle dricka 2 eller 3dl mjölk till lunchen eller om jag verkligen verkligen behövde 200g yougurt på eftermiddagen. Jag har länge trott jag jag vet bäst. Och jag har låtit mina sjuka tankar ta över.

Får jag välja så ser min dag ut på följande sätt: Dricker kaffe på morgonen, äter ingenting förens två, så äter jag helst socker, typ godis eller kanske en yoggi. Sen åt jag middag vid sju, helst en macka, om jag skulle festa åt jag helst bara en macka, hade jag inte ätit på hela dagen så åt jag jättemycket middag eller jättemycket socker. Det var mattvanorna. Sen finns det andra tvistade vanor. Som gjorde det värre. Men här, här ser det annorlunda ut. Här är det frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Allt är uppvägt med mått och jag äter lunch och middag på en våg, som mäter exakt.

Jag avskyr det. Det är vidrigt att känna sig så mätt så man ska spricka, så säger personen framför en, skrapa. ät. Det är vidrigt. Skulle jag vetat dehär. Skulle jag veta när jag var 13 och alla tankar började att jag vid 18årsålder skulle vara här. Då skulle jag förmodligen försökt stoppa det. För visst, det är kul, kul så länge man inte märker det. Kul när man går ner lite och tycker att man börjar jobba sig mot bättre tider, kul när man tror att man gör sig snygg. Det är kul tills man blir helt blind. 

Jag är fortfarande helt blind. Men nu är jag tvingad. Utan matschemat skulle jag dirket falla tillbaka till vanliga vanor. Fast jag sitter och skriver detta nu. Denhär sjukdomen är starkare än allt annat. Allt.  Och somsagt jag har gråtit i en och en halv vecka nu när jag ska äta här. Varje måltid, varje tugga. Det låter patetiskt. Men så sorgligt blir det. Och jag har gömt det bakom alkohol och fester, noll rutiner och dukningar. Jag säger det till dig som sitter därute och aldrig är nöjd. Det finns inget stopp. Det ändå som stannar är din kropp. Jag kunde kollapsa, svimma av, somna på stört. Min benmärg har slutat producera vita blodkroppar för att den ligger i svältläge.

Ätstörningar behöver inte alltid heller handla om att man är så smal så att man inte kan stå. 

 

Min resa

Var det värt det? Det enklaste svaret jag har att komma med är nej. Nej, nej nejnej...  Konsekvensen av att vilja vara snygg och så "smal" blir att du  blir ensam, blind, arg sur ledsen och missbrukare.

Det började långsamt för mig. Jag började med att umgås med fel sorts tjejer i sexan grundskolan. Jag provade min första "bar" som skulle ersätta en måltid. Jag kände mig superfräsch. Men så fort jag åt godis, glass eller något annat socker så kände jag mig misslyckad. Det var så det hela började. Jag trodde att jag skulle börja sträva efter en lyckligare framtid. Jag inledde där ett beteende som skulle få mig till en konstant känsla av misslyckande. Sen gick det några år. Jag tränade fotboll. Jättemycket. och red. Hela tiden.

Vid 14/15/16 förändrades saker och ting, jag slutade spela fotboll, började gå igenom puberteten blev som alla friska kvinnor aningen "mullig" förstå mig rätt. Alkoholdebut, kompisbråk och första sexet. Allt kom då. Sen började mina föräldrar bråka. Jag sopade allt under mattan. Försökte hela tiden ta mig till ytan för att andas bara. 1 sekund av andrum behövde jag för att överleva och vara normal, ta hand om mina bröder osv.

Gymnasium 

Vid 16års ålder började jag på gymnasiet. Jag gjorde mitt sämsta val någonsin. Inte för att skolan som jag valde på någotsätt är dålig. Inte alls, det är en skola med elever som brinner för någonting. Men inte för samma sak som mig. Det var helt fel val för mig. Jag strävar efter något annat. Men blyg och rädd som jag är som person så valde jag att blunda för det. Jag gick varpå skolan, försökte anpassa mig. Kände mig ständigt utanför och inte som alla andra. Bytte ofta om när jag kom hem. Levde som någonannan på helgerna och kvävdes på veckorna. Men jag vågade inte byta. Undertiden mitt liv "flöt på" så testade jag ständigt nya dieter, hela tiden för att gå ner i vikt. Hela tiden för att misslyckas. Tvåan började saker och ting skena, jag mådde inte alls bra, ville inte gå till skolan, var i princip död på veckodagarna och levde och blev Alice på alla lov. Det var kul för jag minns hur en person som innan bara hade träffat mig på lov sa till mig "Du är som en annan person i skolan Alice, du är tyst och det ser ut som om du ska börja gråta när som." Och det stämde så himla bra. Det gjorde det verkligen.

Trean, Jag började skolka, träffa en psykolog, ville inte leva. Fick akut uppvaktning och tryckte samtidigt på mitt liv mer. Allt skulle lösa sig. Jag skulle ju bli bättre. Jag blev diagnostiserad deprimerad. Jag mådde sämre av att gå till psykolog, slutade träffa kompisar. Började umgås med människor som tog min energi mer än va det hjälpte mig att må bra. Jag trodde att det var det bästa. Men sanningen är att jag tryckte ifrån det personer som jag idag känner skulle varit bättre för mig.

Jag gick ner i vikt. Började sätta upp nya mål, blev sjukare och sjukare i hjärnan. Pratade med mig själv, skrek åt mig själv att jag var värdelös och ful så att jag skulle skippa en måltid till. Samtidigt så var jag "glad" när jag träffade vänner, jag ljög så himla länge för så himla många. Jag blev ett monster. Tog ut mycket på min familj som jag dessutom sårat mer än någon annan under dessa år. Jag har varit blind. För ca 3 veckor sen fick jag kontakt med mandometerkliniken. Man måste skicka in en egenanälan till alla ätstörningskliniker vilket jag kan tycka är lite sjukt eftersom att det är det sista en person med ätstorning vill göra. Jag gjorde inte det. Min psykolog skickade in en och berättade sen. Sen var allt en suddig röra. Jag festade väntade på besked trodde att jag kunde sluta med mina beteenden. Inte alls. Jag fick som tur var komma in ganska snabbt. Väntetiden på en ätstörningsklink kan var aupp till 3 veckor en månad?! Det är det sjukaste.  Men nu är jag här. Det är läskigt varje dag. Jag sitter instängd i en byggnad och äter regelbundet hela dagarna. Det är tråkigt och jag har ont i magen och gråt i halsen konstant. Men det är lite som det gäller. Det är lite nu jag har fått chansen att bli av med någonting som jag har haft över mig i snart 4 år. Jag har tappat mitt liv. Nu när jag har bestämt mig för att fortsätta leva det så ska jag också ta tag i att göra det.

Mitt liv ska börja nu. Och om ca 6-8 veckor så får jag börja komma ut lite på vissa vardagar. DÅ SKA JAG TA VARA PÅ DET. 

Nu ska jag gå och äta. puss och hej. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas