aliceglassel

Strypkoppel Darling

Hej. Jag vill dela med mig av två stycken konstiga händelser jag har varit med om idag! Dagen började ganska dåligt! Jag vaknade med ångest och satte på en Disneyfilm. Somnade om och vaknade upp till sol!! Dagen blev genast lite bättre. Ringde upp min morbror som ringt mig konstant i 4 veckor och hamnat hos min fantastiska röstbrevlånda.. Precis som alla mina andra samtal jag får. Jag svarar på ca 1 av tio samtal om dagen.. Just saying. Som H skulle sagt, "Vilken hopplös människa"... Jag skrattar alltid lite när jag tänker på det. Han är allt bra ändå.. Hoppas du inte läser dehär blir vettskrämd och ställer in mig imorgon H... Hursomhelst. Pratade med min morbror i typ en timme.. (Han är förövrigt också riktigt hopplös men jag älskar honom ändå) Lägger på och känner mig lite irriterad, trött och instabil. Bestämmer mig för att gymma, åker otill gymmet går på springbandet sätter på tolvan och springer med bestämda steg. Väldigt bestämda steg. Nu kommer vi till underlig händelse nr 1. 

När jag sprungit klart går jag andfådd bort till strechingmattan och lägger mig i plankan. Helt plötsligt ser jag en mans fötter framför mitt huvud, jag kollar upp. "Hej ursäkta var det du som sprang på bandet innan" JÄVLAR tänker jag! jag glömde att torka av bandet, nu kommer skitgubben här och ska tala om för mig vad som är moraliskt rätt och blablabla.. Jag nickar tyst och svarar "Ja.. Jag..." 

Då kläcker karl ur sig "Löptränar du?"  Jag ville fnissa helst gapskratta och svara att jag hellre lever i karantän för resten av mitt liv än att tävla i den otroligt utmattande sporten. Men svarar tyst nej. Då fortsätter han "VA? NEJ MEN GUD, DU BORDE VERKLIGEN GÖRA DET, VILKA JÄVLA STEG DU HAR!" Sen avlägsnade han, jag han tänka, är detta en hägring? Har jag blivit knäpp på riktigt? Eller sa just mannen till Alice Glassel som alltid sett ut som en tvåbent enarmad vandrande pinne på löpbanan att jag borde börja löpträna för att jag hade "ett sånt jävla steg" ?? Jag viskade tack ocg fortsatte med min stretching.

 

Sak nummer två hände mig på jobbet idag. Jag jobbade 16-22.15. Alltså ett riktigt långt pass med potential för en eventuell mental breakdown / däck på stället. Klockan var kanske åtta, jag var inne på min fjärde kopp kaffe när det kommer fram en man och en kvinna. Kvinnan var övertänd pratade i kodord hann nämna så många olika killnamn under loppet av deras handling så att jag höll på att smälla av. Men mitt i allt vänder hon sig till mig "Darling, strypkoppel, DU MÅSTE HA STRYPKOPPEL PÅ DIN NÄSTA POJKVÄN" Följande sekunder är extremt konstiga, jag hinner småfnissa lite, ge tillbaka HELT fel växel till kunden, snegla bak på nästa kund som är en uptight östermalmare som står och gapar. Sen vänder jag mig om till henne och skrattar, *det har du helt rätt i, vissa måste tyglas" VAFAN SVARADE JAG SÅ FÖR? Jag ville nästan ge mig en käftsmäll där och då.. Men hon skrattade inte ens, hon var fullt seriös och fortsatte, "Ja, Peter där hör du vad tjejen säger, vissa måste tyglas, DARLING DU HAR HELT RÄTT, FAB, jag kommer garanterat handla hos dig igen! STRYPKOPPEL GLÖM INTE DET." Sedan trippar hon iväg på sina klackar, och han lunkar efter. Jag vände blicken mot nästa kund, en hipp 35åring. Han såg omsagt ytterst obekväm ut. Men jag var tvungen... Darling strypkoppel utbrast jag. Sen blev det tyst. Jag kunde inte hålla mig från att fnissa resten av timmen ALLT blev roligt. Och de ända jag hörde i mitt huvud var hennes röst "darling, strypkoppel" 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas