aliceglassel

Att vilja må bra

 När jag satt på bussen påväg hem och läste ett sms så kom jag och tänka på en underrubrik som jag verkligen inte pratat om än men som är så himla viktig! Nämligen att vilja må bra. Många unga i vårt samhälle mår väldigt dålig utav olika anledningar och många inklusive jag har kämpat och kämpar med det varje dag. Om man till exempel är i en depression så är väldigt svårt att vakna upp och vara tacksam för vad livet har gett en. Väldigt svårt. Om man spenderar hela dagarna med att säga nedlåtande kommentarer om sin kropp så är det näst intill orimligt att man plötsligt en dag bara ser hur fin man är. Jag talar utifrån mig nu eftersom att jag absolut inte vet hur det är för någon annan men kan det inte ligga något i att din psykiska ohälsa tillslut blir en trygghet? Att trots att den får dig att må så himla dåligt ändå är någonting du är rädd för att leva utan? Jag vet att jag kan känna så ibland, Att det plötsligt känns konstigt och obekvämt. Ska jag må bra och vara glad nu hela dagen? Ska jag titta mig i spegeln och tänka jag är okej som jag är? och ska jag leva utan all min kaos i huvudet? Kommer jag att bli sedd fortfarande, kommer folk att bry sig om mig? 

 

För att man ska komma ur allt så krävs det att man faktiskt vill det också. Ibland brukar jag sätta mig ner och tänka över min situation lite, vill jag vara jättearg idag? Eller är det bara så att jag är otroligt bekväm i att vara det och faktiskt inte riktigt vet hur dagen skulle sluta om jag trots tankar skulle fokusera på annat och låta dagen vara supertråkigt och vara nöjd? Jag tror verkligen att det i många fall handlar om att en person innerst inne inte vågar säga att den är nöjd med sig själv och sitt liv, precis som det är. För let's face it, det är himla skrämmande ibland att må bra, vara frisk och lycklig. Man har alltid någonting att peta på.. "Jo det är bra MEN" eller "Det hade varit toppen OM". Det är himla knepigt och verkligen hårfint, just nu just idag känner jag faktiskt att jag är nöjd. Jag är jättebakis mår lite illa för att jag tryckte i mig en hel hamburgemeny igår på vägen hem från collage men jag är ändå nöjd. När det kommer till det stora hela så har jag två ben som kan ta mig framåt jag har himla mycket resorb i väskan och framförallt så har jag egentligen ingenting att klaga på. Jag menar såklart inte att alla som mår dåligt vill må dåligt för att det är verkligen inget man direkt vill. Mer att ibland är det väldigt svårt att säga till andra och sig själv att man faktiskt mår bra. Sjukdomen blir din bästavän, det är klart att det är svårt att släppa taget om den. Men jag har verkligen börjat avundas människor som lixom bara är nöjda och som vågar stå för det. 

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas